Kärleken, kärleken, oj-oj-oj!

Är på Liams skola för att hämta honom, ungarna lyssnar på musik på fritids. Rätt vad det är sätter någon hemsk unge igång MC Ranelids "Mirakel". (Han är ju akademi-gangster-poesi-rappare, så det måste vara legitimt att titulera honom MC.)

Liam: "Pappa, du är väl kär?"

Jag: "Ja."

Liam: "Varför gillar du inte den här låten, då? Den är ju om kärlek."

Jag: "Jo, men jag tycker inte att låten är bra, fastän jag är kär."

...

Liam: "Hon är mycket duktigare än vad han är." [Syftandes på Sara Li]

Jag: "Mm."

Liam: "Han har nog druckit för mycket öl!" [Med sådan betoning på "öl" som bara skåningar kan uppbringa]

Vad kan man säga... Jag trodde det var brun-utan-sol och tonic han drack, men jag kan ju ha fel.

Idag har jag klämt en kabel...

...ja, en Tp-kabel alltså. Den behövde nya kontakter, så jag tog med den till skolan och gjorde det. Förenad nytta och utbildning, typ.

Fatta vad jag vill ha en massa av de sakerna de har här! Verktyg och apparater och jag vet inte allt. Vad gör jag när jag inte går här längre, liksom... hehe... Jag får väl börja samla på mig; köpa någon sak i taget kanske.

Nej, jag hade inget vettigt att säga Förutom det dåliga skämtet i titeln...

Inte jag

I måndags var jag hos neuropsykiatern för att, tja, kolla min hjärna. Jag var där i en timme och det snackades en massa om vad mina svårigheter är och har varit tidigare. Men till slut kom han fram till att han med rätt stor säkerhet kunde säga att jag inte har ADHD. Jag har visserligen en del symptom som man har när man har ADHD, men det är inte tillräckligt för att det ska klassas som det, om de underliggande orsakerna är en annan. Han sa det inte ordagrant så, men det var innebörden i alla fall.

Han var lite rädd att han trampade mig på tårna när han förklarade det, jag vet inte hur många gånger han underströk att det inte var hans mening, och att han mycket väl kunde förstå att jag hade fått dessa funderingar. Men jag var ju inte ute efter att jaga en diagnos, så jag är nog så nöjd med att ha fått ett expertutlåtande.

Han tipsade dock om en antidepressiv medicin som har visat sig vara relativt effektiv för personer med ADHD, och då alltså även på de symptom jag har som överensstämmer med ADHD-symptom - Voxra. Jag var jävligt skeptisk när han föreslog en antidepressiv medicin, ska jag säga. Jag har provat flertalet SSRI, NaSSA och SNRI (det vill säga i princip antidepressiva från alla klasser förutom de gamla tricykliska), och aldrig fått någon särskilt bra effekt. De få som gett någon bra effekt har alltid vägt upp det med att samtidigt dra ner det positiva lika mycket. Helt enkelt så tror jag inte att man ska mixtra med serotonin-receptorerna, jag har svårt att se att man kan få ut något bra av det. Åtminstone fungerar det inte på mig.

Men Voxra tillhör inte någon av de "gamla vanliga" sorternas antidepressiva, den ger sig istället på noradrenalin och dopamin, vilket i mina öron låter mycket bättre. Så efter att ha läst lite om den (jag gör inte misstaget att bara lita på en läkares rekommendation om den har sortens mediciner igen) kom jag fram till att jag var villig att testa. Biverkningslistan var dessutom avsevärt kortare än den brukar vara för antidepressiva (dock lät jag bli att läsa särskilt ingående).

Så imorgon tar jag min första tablett, så får vi se vad som händer...

Kineserna är ju underbara!

Jag har beställt lite småsaker från ebay de senaste månaderna, mest från Hong Kong, någon enstaka från Kina. Frakt ingår så gott som alltid, vilket är helt sjukt i sig. En vara för en dollar, och så ingår frakt i det, det hade ju aldrig fungerat med svenska posten. För ett tag sedan beställde jag tex 200 resistorer för två dollar, frakt ingick. Rätt vad det är dyker det ner en avi om att jag har fått ett rekommenderat brev. Jodå, då har de skickat ett vadderat kuvert med varor värda två dollar som rekommenderat. Räkna ut vad svenska posten hade tagit för ett rekommenderat brev till Hong Kong...

Idag fick jag ännu en rek-avi, och får världens gulligaste varupaket. Det syns inte riktigt på bilden, men paketet är mörkgrönt med vita snören. Det var som att få en julklapp, ungefär. Noga inslagen och med snören runt. Verkligen jättegulligt.

Monster

Hur kan två så söta puckon vara så jävliga? Igår kväll, innan jag la mig var de hur lugna som helst. Men så fort jag släckte och la mig satte de igång. Sprang som idioter genom hela lägenheten, jagade varandra, kastade saker i golvet, klättrade på konstiga ställen (och välte mer saker). Varenda gång jag höll på att somna blev jag väckt av dem. Till slut övervägde jag att låsa ut dem i uterummet, men de har för klen päls för det, så jag lät bli.

Jag tror jag somnade framåt fyra, klockan ringer tio i sex. Jag kom inte upp av den, utan vaknade en timme senare. Skitkul, jag som behövde komma i tid idag, jag skulle ha hjärt-lungräddning nästan direkt på morgonen. Just då kändes det som att jag skulle behöva HLR själv. Och jag var skogstokig! Inte minst av att de små monstren försökte se söta ut.

Som tur var kunde min lärare boka om mig till den sena gruppen istället, och vi hann till Liams skola i tid. Nu återstår bara att hålla sig vaken tills ikväll. Klockan åtta låter som en rätt bra tid att lägga sig i mina öron...

Organisation

Liam och jag är på Andy's Lekland, hans klass här lite kick off här ikväll. En sak som slår mig är denna totala brist på organisation; totalt kaos. Och då menar jag inte främst barnen. Nej, jag tänker på hur hela organisationen av den här aktiviteten är skött.

Vi här fått ytterst lite info från den klassförälder som arrangerade detta. Vi fick tid och plats, och mellan raderna gick det att förstå att det inte skulle kosta något. Missförstå mig rätt nu; jag tycker det är skitkul för ungarna, det är inte det jag menar.

Jag tycker bara att det kanske hade varit en god idé, eller åtminstone trevligt, om man hade samlats innan. Eller åtminstone att den som arrangerat det hela kunde heja på de som kommer. Jag tycker det är common sense. Tydligen är jag ensam om att tycka så.

Det var bara att traska in, säga hej om man kände igen någon och släppa lös ungen. Lite konstigt i mina ögon. Det var samma sak när Liam skulle prova på fotboll, ingen organisation, ingen som tar hand om de nya, ingen... artighet. Och många andra föräldrar verkar känna likadant; vet inte om de ska hälsa och på vilka de ska hälsa. Man vill ju inte hälsa på fel personer. Och hur ska man bete sig?

Jag ser hur folk försöker att inte se vilsna ut, vilket de försöker så hårt att det lyser. Själv skiter jag i det; jag sitter för mig själv medan Liam roar sig med Sina kompisar. Det gör att jag inte behöver känna mig, eller se ut att vara, vilsen, eftersom jag inte ens försöker.

Men vad mycket enklare det hade varit med en kort samling innan...

Arvslös?

- "Pappa, vad heter stenarna?"
- "Tja, det finns ju granit och skiffer...  öm... och... "
- "...och pappas skitfötter! Pappas skitiga fötter som luktar skit!"

Tack... tror jag...